Hjälp, kontrollen försvinner!
Nu sitter jag här igen...jag som borde plugga, som alltid nu förtiden.
Jag har precis insett att jag är så stressad att jag börjar tappa kontrollen, och jag är en sån som hur illa det än är så har jag åtminstonde lite kontroll kvar. Men den kontrollen håller på att försvinna, panikångesten närmar sig, jag missade ett prov i dag, hoppas att jag får göra det senare, men då blir det tredje gången det blir uppskjutet för mig.
Men jag var faktist hos läkaren. jag har kvar mitt papper om han inte skulle tro mig.
Jag känner att jag är sjukt nära bristnings gränsen, men vad gör man då?
Ska man fortsätta att pressa sig med hopp om att det ska gå, eller ska man bara ge upp och få omgivningen att inse att det är aldeles för mycket! Fast vad hjälper det om svaret ändå blir, "äh bit ihop, det är snart lov" men vad ska lovet käna till om man ska ligga apatisk i fosterställning hela lovet för att återhämta sig efter dessa helvetes veckor? Jag brukar inte deppa ihop, jag har lagt den tiden bakom mig, men jag tror att det är allt som har hänt de senaste veckorna, allt som jag förtryckt och försökt förtränga som bryter fram.
Jag orkar inte mer, snart glider jag tillbaka in i min apatiska bubbla.
Jag får hoppas att de fyra dagars ledighet som ligger framför mig gör så jag får tillbaka en del av den tappade kontrollen.
Jag har precis insett att jag är så stressad att jag börjar tappa kontrollen, och jag är en sån som hur illa det än är så har jag åtminstonde lite kontroll kvar. Men den kontrollen håller på att försvinna, panikångesten närmar sig, jag missade ett prov i dag, hoppas att jag får göra det senare, men då blir det tredje gången det blir uppskjutet för mig.
Men jag var faktist hos läkaren. jag har kvar mitt papper om han inte skulle tro mig.
Jag känner att jag är sjukt nära bristnings gränsen, men vad gör man då?
Ska man fortsätta att pressa sig med hopp om att det ska gå, eller ska man bara ge upp och få omgivningen att inse att det är aldeles för mycket! Fast vad hjälper det om svaret ändå blir, "äh bit ihop, det är snart lov" men vad ska lovet käna till om man ska ligga apatisk i fosterställning hela lovet för att återhämta sig efter dessa helvetes veckor? Jag brukar inte deppa ihop, jag har lagt den tiden bakom mig, men jag tror att det är allt som har hänt de senaste veckorna, allt som jag förtryckt och försökt förtränga som bryter fram.
Jag orkar inte mer, snart glider jag tillbaka in i min apatiska bubbla.
Jag får hoppas att de fyra dagars ledighet som ligger framför mig gör så jag får tillbaka en del av den tappade kontrollen.
Kommentarer
Trackback
